Jag bloggar aldrig när jag är full... men nu är jag bakis...

Jag vet inte varför du inte hör av dig, jag vet inte varför du inte vill vara med mig... jag försökte få tag i dig hela kvällenm ville komma till dig, ville sova med dig. Varför bjöd du inte in mig, varför frågade du inte om jag ville komma? Din bror frågade... men jag kom aldrig... för jag ville att DU skulle fråga... men du ville ju uppenbarligen inte ha mig där...

Var det för att jag var full... men det var du också...

Jag är prinsessan, jag dansar fram i mitt sagoslott. Insluten i min glittrande bubbla, ser jag inte mer av världen än det jag vill se...

Jag älskar, älskar, älskar dig... du är mitt allt. Det spelar ingen roll vad dom säger.Jag tror inte på deras lögner. För dom ljuger, dom är svartsjuka på det vi har, på att vi löst allt, för att vi kan prata nu. För att du köper fina smycken till mig som jag älskar, för att jag får vara prinsessan i vår saga. För att dom tror att vi är fel fast vi är rätt. Jag bygger min värld runt dig du bygger din runt mig och vi blickar framåt. Jag ung, du är yngre, men ändå inte. Jag känner mig trygg hos dig och får änglar i magen av dig.
För nu är HON borta ur ditt liv, du är inte längre någons knähund, inte någons ex, nu är du bara min.

Hjälper mig att koppla ur det som är dåligt, gör mig till en tom kruka som ska fyllas med jord och bära ett frö. För att sedan på nytt blomma, bli vacker och hel igen.

Jag är prinsessan, jag dansar fram i mitt sagoslott. Tyllkjolen gungar, mina höga klackar slår i golvet i takt med cherry pie i högtalarna... jag är prinsessan i min saga, i mitt slott i min bubbla, där jag bara ser så mycket av världen som jag själv vill se...

Jag försöker verkligen, men ibland går det inte...

Skulle inte du sova tidigt ikväll? Bara undrar, jag vet att du inte läser dethär... men jag skriver det bara för migsjälv...
Jag ställer frågorna som inte kommer över mina läppar... varför känns det som att ni alltid gaddar ihop er mot mig för? Du kanske inte gör det, men hon har en baktanke... så fort hon inte kan vara med honom så tar hon dig och du följer som en hundvalp... oavsett vad du bestämt. Det gör mig otroligt besviken...
Dels för att hon hade känslor för dig, hon sa det till mig... jag fick inte ha det för det var fel, men hon fick... hon berättade det för mig, för hon var min bästa vän. Det blev en miss i planeringen när hon sedan började få känslor för honom. Att du ville ha mig och inte henne måste ha gjort otroligt ont, det hoppas jag iallafall.

För det gör ont i mig, att veta att hon faktiskt kan ha kvar någon sorts känslor...

Jag pallar inte med dethär nåmera, jag vill sluta andas...

Jag orkar inte med all skiten, varför gör du såhär emot mig? Det enda jag vill är att du ska älska mig, att du ska ge fan i henne. Varför måste du gång på gång göra såhär. Det svider i mig. Mitt hjärta gråter blod.
Räcker det inte med vad som hände igår? Måste det upprepas idag? Ska jag behöva gå runt med ett öppet sår? Jag har en dödslängtan, att bara lägga mig ner och sluta andas, få omsvepas av en evighet.

"Lät du henne komma närmre? Var hon vackrare än mig? Det fins dagar som jag tänker mer på henne än på dig. Denhär platsen är nån annans och jag måste hitta ut. Hur ska man älska nån, som har älskat nån förut?"
- Melissa Horn.

Jag försöker vara överallt, jag försöker använda alla dygnets 24timmar till värdefullt, men det funkar inte, snart går jag sönder...

Jag kan inte sova på nätterna, stressar upp mig över det ena och det andra... går någonting fel bryter jag ihop, försöker att kombinera jobbet, vännerna, träning, pojkvännen, hålla ordning hemma, hinna med min förbannade vanliga, stora blogg som måste uppdateras med jämna mellanrum. Försöker få ut så mycket som möjligt ur en kropp som snart kollapsar av eländet.

Igår såg jag fram emot att få komma hem från jobbet och bara gosa in mig i älsklings varma kramar, men nej, han hade annat för sig, i två veckors tid har han haft bättre saker för sig än att vara med mig. SÄG FÖR I HELVETTE INTE att jag är det bästa som finns om du inte menar det...
Denna motgång, i samband med att jag inte får några pengar förän om fleraveckor fick mig att bryta ihop totalt.
Grät på bussen hem, kommer hem och fortsätter gråta, tills jag snörvlande lyckas somna i en pöl av mina egna tårar, Fattar han inte hur ledsen jag är? Jag grät konstant från kvart över nio till två-tre tiden på natten när jag äntligen lyckades somna.

Fick ett sms av honom där det stod att han förstod hur jag kände mig, och att han betett sig dåligt. HALLÅ? Det enda jag ville var att han skulle avlägga en timme av sin dyrbara tid till att komma och kanske ge mig en kram, eller se en film eller bara vara, jag vill ju bara vara nära...
Jag är så rädd för ensamheten, jag har aldrig varit ensam, jag har blivit vald sist, men aldrig inte blivit vald alls.
Men hos honom vill jag vara först. Jag vill blotta jaget, Öppna mitt sargade hjärta och skrika "HÄR TITTA VAD DU HAR GJORT"
Men jag gör det inte, så många har slitet det hjärtat i bitar tidigare, mosat det och smulat ner det i små,små glittriga smulor, vissa så små att dom blåst iväg med vinden.

Jag är rädd att han inte ska kunna hantera mig, att jag ska skrämma honom med det som är det riktiga Jaget. Det som finns inuti hålls fast, bakom lås och bomm, Ett gammalt fallfärdigt ruckel med lite ny målarfärg och nymålad dörr. Men insidan är fortfarande rutten, förmultnad, bränd och illa tilltygad.

Snälla säg till mig vad jag gör för fel...

Än en gång har det hänt, en vän har fått gå mörkret till mötes...

För ca. 1,5år sedan miste jag en nära vän, hon bestämde sig för att avsluta sitt jordeliv och möta änglarna. Tidigare i veckan får jag veta att en annan gammal vän gjort det samma, en olycka i arbetet. Det är tungt och drar upp så mycket sorg. Varför drabbar det oss? Varför drabbar det personer från vår gamla klass? Tre stycken inom loppet av inte ens två år... det är så tragiskt?
Varför gör döden dethär mot oss, vad har vi gjort honom?

Jag läste en väns blogg nyss och mina sorge taggar vänds utot och jag känner hur dom börjar penentrera huden, sakta,sakta väger dom utåt dom skrapar mot ytan i väntan på att växa fram, men mitt hårda skalbagge-skal vill hålla dom kvar på insidan, vill inte få dom att synas.

Stay strong and don't get down...

Ska döden fortsätta skörda människor jag vuksit upp med, kommer han fortsätta ta en varje år?
Jag är rädd för att det kan ha något sorts mönster, jag kan inte låta bli att tänka så.
Tänka vem som står näst på tur... det kan ju lika gärna vara jag.

Snälla, ta mig, ta mig flera gånger, så att dom andra får en chans, så att dom får ha sitt liv, det har gått bättre för dom.