A pollite woman don't speak whitout premission.
När jag än en gång finner migsjälv som andrahands val, det är inte något nytt för mig...
Varken när det gäller kärlek eller vänner...
Jag har alltid varit den som ringt och frågat om någon vill hitta på något, men inte tjatat. Jag vill inte störa någon, vill man inte ha med mig så får man väl finna sig i det...
Mina pojkvänner (har haft endel) har alltid valt annat framför mig, det har alltid vart bilar eller kompisar eller grabb-heger eller resor... det är bara en som behandlat mig som en gudinna, så som jag vill bli behandlad, jag vill sättas högst upp på en pedisdal och sitta där med näsan i vädret. JAG ÄR SÅN OKEY!
Min första "riktiga pojkvän" som jag var tillsammans med typ två år, han hade alltid massor att göra med sina bilar, och sina kompisar, jag satt och väntade på honom hela dagarna och tappade helt fästet om mina egna vänner, eftersom att jag bara väntade på honom, ibland förgäves och blev sittande ensam hela dagarna. Kanske ska nämna att han heller inte ville träffa mina vänner.
Min senaste, han hade också massor i görningen, det var party-helger som jag inte var välkommen på, det var bara "grabbarna" som skulle vara där... ja och deras flickvänner fick man veta i efterhand.
Han den enda då? Han som plaserade mig högst upp, han tog med mig överallt, han träffade mina vänner jag träffade hans, gjorde allt tillsammans... han dyrkade mig... vi var tillsammans i tre veckor... jag gjorde misstaget att raka av mig håret, då kunde han inte visa upp mig mera...
Över till vad som får mig att skriva dethär, jag känner mig bortglömd, jag känner mig åsidosatt... det känns som att jag är allas andrahandsval.
Min nya älskling(låter som att det är en förbrukningsvara men det är nog jag som är det) ska göra något med sin pappa, helt förståeligt, en som ska vara en av mina bästa vänner säger att jag ska höra av mig om jag vill hitta på något, jag skickar flera sms och får inget svar, jag ringer och hon säöger att hon är barnvakt och inte har tid att prata plus att heennes pojkvän är där.
Får sedan ett sms av pojkvännen där det står att han är med dom.
Besvikelse?
Alltså, det är ju inte som att han var hos någon människa som jag inte skulle kunna tänka mig att umgås med?
Det är dessutom gångavstånd från mig till dom...
Alltså ingen som behövde hämta mig, eller buss som var tvungen att passas...
Som sagt, jag är någon som kan sättas åt sidan och sedan plockas fram när det passar...
Jag är uppfostrad så, att stå bredvid och hålla käften, inte prata förrän jag blir tilltalad. Det kanske är därför som jag behöver skriva, skrivandet håller mig vid liv.
En väluppfostrad kvinna tiger.
Varken när det gäller kärlek eller vänner...
Jag har alltid varit den som ringt och frågat om någon vill hitta på något, men inte tjatat. Jag vill inte störa någon, vill man inte ha med mig så får man väl finna sig i det...
Mina pojkvänner (har haft endel) har alltid valt annat framför mig, det har alltid vart bilar eller kompisar eller grabb-heger eller resor... det är bara en som behandlat mig som en gudinna, så som jag vill bli behandlad, jag vill sättas högst upp på en pedisdal och sitta där med näsan i vädret. JAG ÄR SÅN OKEY!
Min första "riktiga pojkvän" som jag var tillsammans med typ två år, han hade alltid massor att göra med sina bilar, och sina kompisar, jag satt och väntade på honom hela dagarna och tappade helt fästet om mina egna vänner, eftersom att jag bara väntade på honom, ibland förgäves och blev sittande ensam hela dagarna. Kanske ska nämna att han heller inte ville träffa mina vänner.
Min senaste, han hade också massor i görningen, det var party-helger som jag inte var välkommen på, det var bara "grabbarna" som skulle vara där... ja och deras flickvänner fick man veta i efterhand.
Han den enda då? Han som plaserade mig högst upp, han tog med mig överallt, han träffade mina vänner jag träffade hans, gjorde allt tillsammans... han dyrkade mig... vi var tillsammans i tre veckor... jag gjorde misstaget att raka av mig håret, då kunde han inte visa upp mig mera...
Över till vad som får mig att skriva dethär, jag känner mig bortglömd, jag känner mig åsidosatt... det känns som att jag är allas andrahandsval.
Min nya älskling(låter som att det är en förbrukningsvara men det är nog jag som är det) ska göra något med sin pappa, helt förståeligt, en som ska vara en av mina bästa vänner säger att jag ska höra av mig om jag vill hitta på något, jag skickar flera sms och får inget svar, jag ringer och hon säöger att hon är barnvakt och inte har tid att prata plus att heennes pojkvän är där.
Får sedan ett sms av pojkvännen där det står att han är med dom.
Besvikelse?
Alltså, det är ju inte som att han var hos någon människa som jag inte skulle kunna tänka mig att umgås med?
Det är dessutom gångavstånd från mig till dom...
Alltså ingen som behövde hämta mig, eller buss som var tvungen att passas...
Som sagt, jag är någon som kan sättas åt sidan och sedan plockas fram när det passar...
Jag är uppfostrad så, att stå bredvid och hålla käften, inte prata förrän jag blir tilltalad. Det kanske är därför som jag behöver skriva, skrivandet håller mig vid liv.
En väluppfostrad kvinna tiger.
Kommentarer
Trackback
