bortglömd...
Jag bloggar aldrig när jag är full... men nu är jag bakis...
Jag vet inte varför du inte hör av dig, jag vet inte varför du inte vill vara med mig... jag försökte få tag i dig hela kvällenm ville komma till dig, ville sova med dig. Varför bjöd du inte in mig, varför frågade du inte om jag ville komma? Din bror frågade... men jag kom aldrig... för jag ville att DU skulle fråga... men du ville ju uppenbarligen inte ha mig där...
Var det för att jag var full... men det var du också... 
Det är frihet att vara jag
Jag är väldigt tacksam för det sätt som min mamma uppfostrade mig på, jag är tacksam för allt som hon någonsin gjort för mig. Jag säger ofta till min mamma att hon är bäst i världen. Hon gjorde allt för att ta hand om mig och min då 7år gamla bror. Och hon gjorde ett riktigt bra jobb, vi saknade aldrig någonting...
Min mamma har alltid låtit både mig och min bror vara som vi är, och jag kan inte komma på något tillfälle då jag tyckt att min mamma har varit skämmig, och hon har uppfostrat mig till att acceptera människor som dom är för hon har visat mig i praktiken hur man ska bete sig mot andra människor. Min mamma behövs i världen. Hon har lärt mig att man alltid ska göra sitt bästa och sen kan man inte göra mer.
Lilla mamma, du måste stanna hos oss för alltid... du måste stanna hos mig, för du gör mig till en bra människa och jag vet inte hur jag skulle överleva utan dig!
I still get hurt, but I try so hard...
Jag försöker verkligen, men ibland går det inte...
Skulle inte du sova tidigt ikväll? Bara undrar, jag vet att du inte läser dethär... men jag skriver det bara för migsjälv...
Jag ställer frågorna som inte kommer över mina läppar... varför känns det som att ni alltid gaddar ihop er mot mig för? Du kanske inte gör det, men hon har en baktanke... så fort hon inte kan vara med honom så tar hon dig och du följer som en hundvalp... oavsett vad du bestämt. Det gör mig otroligt besviken...
Dels för att hon hade känslor för dig, hon sa det till mig... jag fick inte ha det för det var fel, men hon fick... hon berättade det för mig, för hon var min bästa vän. Det blev en miss i planeringen när hon sedan började få känslor för honom. Att du ville ha mig och inte henne måste ha gjort otroligt ont, det hoppas jag iallafall.
För det gör ont i mig, att veta att hon faktiskt kan ha kvar någon sorts känslor...
I'm a strange lady...
Jag läste nyss igenom mina blogg-inlägg... jag skriver nästan bara när jag är ledsen över min pojkvän, och det får ju honom att se ut som en skit... jag är inte svartsjuk av mig... men hon, hans ex... jag kan bara inte, jag är livrädd att förlora honom, han betyder så mycket, han är så mycket kärlek för mig, hur fan ska jag förklara det, det går inte med ord... tidigare har jag nog vart kär i själva föreställningen av kärlek... om att leva lycklig i alla sina dagar, men det går inte med någon som man inte älskar, man bara intalar sigsjälv att det är kärlek, fast det inte är det... Nu är det kärlek, på riktigt... jag har försökt känna... men det är första gången jag känner mig såhär rädd och svartsjuk och det känns som att jag vill gömma mig i ett skal, men ändå som att jag vill att han ska veta precis ALLT. Jag vill veta allt om honom... precis allt...
Jag vill att han ska lita på mig, jag vill lita på honom, och jag försöker verkligen. Men jag har svårt för att lita på människor, väldigt svårt. Hoppas bara att jag lär mig att det inte är farligt. Han säger ju att han inte vill förlora mig heller... då skulle han väl inte göra något som han ångrar?
Nu tjatar jag ju om honom igen, men det är för att han är allt... nästan...
Bleeding.
Igår sa jag att jag ville rensa luften, men sa att det bara var för att en inte skulle bli sur, jag ljög, det finns så mycket jag vill säga, men jag vill inte dra upp massa saker. När jag är full går det bra, då kommer det ut så mycket, men jag tror inte att du kommer ihåg det.
Jag vill fråga varför du gör så... men jag vågar inte. Jag är för feg, för rädd för vad du ska svara... rädd för att du ska tycka att jag drar upp för mycket...
Nu har jag dragit upp det, mitt hjärta har lindats in i flera varv utav taggtråd, men man ska väl kunna prata?
Jag ska ju inte behöva vara rädd.. eller?
Jag vet inte, jag får panik och kan inte andas, nu har jag gjort fel igen...
Just stop
Jag pallar inte med dethär nåmera, jag vill sluta andas...
Jag orkar inte med all skiten, varför gör du såhär emot mig? Det enda jag vill är att du ska älska mig, att du ska ge fan i henne. Varför måste du gång på gång göra såhär. Det svider i mig. Mitt hjärta gråter blod.
Räcker det inte med vad som hände igår? Måste det upprepas idag? Ska jag behöva gå runt med ett öppet sår? Jag har en dödslängtan, att bara lägga mig ner och sluta andas, få omsvepas av en evighet.
"Lät du henne komma närmre? Var hon vackrare än mig? Det fins dagar som jag tänker mer på henne än på dig. Denhär platsen är nån annans och jag måste hitta ut. Hur ska man älska nån, som har älskat nån förut?"
- Melissa Horn.
Lonleyness...still...hurts...
Jag vet att jag inte är helt ensam, jag vet att jag har vänner, jag har en familj som älskar mig. Men jag klarar inte av att vara ensam, det känns som att jag befinner mig i missär så fort jag är ensam. Jag blir vilsen när jag inte jobbar, blir som en fånge i mitt eget hem.
Vill lägga mig ner och dö, inte tänka på nånting. I ensamheten snurrar alla tankarna till ett tankemoln. Jag har en enorm dödslängtan som kryper sig närmare... Men jag är för feg, för rädd för det fysiska smärtan, fysisk smärta är min största skräck, den går inte att blockera och jag kan inte hantera det.
Psykisk smärta går hand i hand med mig, Kramar min hand när vi vandrar längst livet. Ibland outhärdlig, ibland som en lätt smekning längst ryggen. Men jag lever med den, jag har vant mig vid hans närvaro.
Just nu; Emotionellt kaos.
I'm tryin' so hard, but I still don't get it...
Jag försöker vara överallt, jag försöker använda alla dygnets 24timmar till värdefullt, men det funkar inte, snart går jag sönder...
Jag kan inte sova på nätterna, stressar upp mig över det ena och det andra... går någonting fel bryter jag ihop, försöker att kombinera jobbet, vännerna, träning, pojkvännen, hålla ordning hemma, hinna med min förbannade vanliga, stora blogg som måste uppdateras med jämna mellanrum. Försöker få ut så mycket som möjligt ur en kropp som snart kollapsar av eländet.
Igår såg jag fram emot att få komma hem från jobbet och bara gosa in mig i älsklings varma kramar, men nej, han hade annat för sig, i två veckors tid har han haft bättre saker för sig än att vara med mig. SÄG FÖR I HELVETTE INTE att jag är det bästa som finns om du inte menar det...
Denna motgång, i samband med att jag inte får några pengar förän om fleraveckor fick mig att bryta ihop totalt.
Grät på bussen hem, kommer hem och fortsätter gråta, tills jag snörvlande lyckas somna i en pöl av mina egna tårar, Fattar han inte hur ledsen jag är? Jag grät konstant från kvart över nio till två-tre tiden på natten när jag äntligen lyckades somna.
Fick ett sms av honom där det stod att han förstod hur jag kände mig, och att han betett sig dåligt. HALLÅ? Det enda jag ville var att han skulle avlägga en timme av sin dyrbara tid till att komma och kanske ge mig en kram, eller se en film eller bara vara, jag vill ju bara vara nära...
Jag är så rädd för ensamheten, jag har aldrig varit ensam, jag har blivit vald sist, men aldrig inte blivit vald alls.
Men hos honom vill jag vara först. Jag vill blotta jaget, Öppna mitt sargade hjärta och skrika "HÄR TITTA VAD DU HAR GJORT"
Men jag gör det inte, så många har slitet det hjärtat i bitar tidigare, mosat det och smulat ner det i små,små glittriga smulor, vissa så små att dom blåst iväg med vinden.
Jag är rädd att han inte ska kunna hantera mig, att jag ska skrämma honom med det som är det riktiga Jaget. Det som finns inuti hålls fast, bakom lås och bomm, Ett gammalt fallfärdigt ruckel med lite ny målarfärg och nymålad dörr. Men insidan är fortfarande rutten, förmultnad, bränd och illa tilltygad.
Snälla säg till mig vad jag gör för fel...
Stop doin' this to us!
Än en gång har det hänt, en vän har fått gå mörkret till mötes...
För ca. 1,5år sedan miste jag en nära vän, hon bestämde sig för att avsluta sitt jordeliv och möta änglarna. Tidigare i veckan får jag veta att en annan gammal vän gjort det samma, en olycka i arbetet. Det är tungt och drar upp så mycket sorg. Varför drabbar det oss? Varför drabbar det personer från vår gamla klass? Tre stycken inom loppet av inte ens två år... det är så tragiskt?
Varför gör döden dethär mot oss, vad har vi gjort honom?
Jag läste en väns blogg nyss och mina sorge taggar vänds utot och jag känner hur dom börjar penentrera huden, sakta,sakta väger dom utåt dom skrapar mot ytan i väntan på att växa fram, men mitt hårda skalbagge-skal vill hålla dom kvar på insidan, vill inte få dom att synas.
Stay strong and don't get down...
Ska döden fortsätta skörda människor jag vuksit upp med, kommer han fortsätta ta en varje år?
Jag är rädd för att det kan ha något sorts mönster, jag kan inte låta bli att tänka så.
Tänka vem som står näst på tur... det kan ju lika gärna vara jag.
Snälla, ta mig, ta mig flera gånger, så att dom andra får en chans, så att dom får ha sitt liv, det har gått bättre för dom.
So close, but still to far...
Varför kan jag aldrig bli vald först. Jag vill ju vara först... Kan du inte se knivarna som skär genom min hud, genom kött och ben och kapar mig på mitten. Det som finns kvar... sidan som skriker och sidan som är tyst, Sidan som skriker vill visa skadan, vill lägga sig ner och dö, vill visa blodet som sprutar ut ur ådrorna, den tysta sidan vill ställa sig upp igen, den vill hånskratta och gå sin väg.
Jag vill inte visa hur mycket besvikelsen skadar mig, hur ont allt gör på mig, i mig... att varje gång jag blir besviken, måste jag börja om från början... Det gör ont...
How to eliminate the pain?
Jag målar upp en bild
Med hennes armar
Runt din hals
För ovetandet
Smärtan
Jag vill bara veta
Men ändå inte
Tränga mig på...
It's not me anymore...
Jag är trött hela tiden, jag kan inte sova. Det känns som att min värld faller samman och det enda som återstår för mig ar att balansera på en ensam, vinglig sten.
Jag vill bara veta att han älskar mig, vill veta vad han gör, allt är så nytt och annorlunda.
Vi har aldrig haft sex, jag har aldrig varit i ett förhållande såhär länge utan sex, jag har haft en sned bild av vad kärlek är, att älska någon har varit fysiskt för mig... jag har aldrig varit mentalt närvarande, kanske för att jag vart upptagen med att tänka på annat.
Min första "kille" som slog mig för att jag inte ville ge honom en avsugning, eller mitt galna ex som sa om du inte kan offra dig för att göra det eller det så älskar du mig inte. Eller mitt första förhållande som varade längre än en vecka, där var allt umgänge med andra killar otrohet, jag skulle konstant vara bredvid honom för annars var jag otrogen.
Allt har alltid varit otroligt fysiskt, jag är inte bra på att prata, speciellt inte om kännslor. Jag stänger dom inne, jag är en tickande känslo-bomb...
Deeper & deeper she fall...
Jag trodde att någon älskade mig, att jag var den som kom först. Eller i alla fall tvåa. Men jag var inte ens det, jag var inte trea heller, jag ligger längst ner på listan över viktiga saker.
Trodde du att du kunde ljuga mig rätt upp i ansiktet? Att jag inte skulle genomskåda lögnen?
Jag är inte dum.
Kanske inte var så bra att hon avslöjade allt på facebook, då du berättade något helt annat åt mig.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Han lovade, att i helgen skulle han vara hos mig, sova med mig. Men plötsligt kom massa saker emellan. Saker som jag inte ens fick veta.
Det gör ont i mig och jag går sönder.
My life is like a rollercoaster-ride...
Sen är väl allt mest skit, någon som lovat något jätte viktigt, en någon som är en väldigt nära vän. En sån som man trodde att man kunde lita på... kanske man är för blåögd?
Jag vet ingenting längre, kan du inte bara inse allvaret i situationen och vara ärlig, istället för att komma med massor av skitdåliga ursäkter.
Just nu känns det som att hela min värld rasar samman, hade du bara kunnat hålla det du lovar så hade det inte varit så. Vill inte att vår vänskap ska dö ut, men det kommer den att göra. För jag vill inte ha vänner som får mig att må såhär, som ger mig en stress som jag inte trodde att jag kunde känna. Den här sortens stress är ny för mig, något som gör så ont, jag vet inte hur jag ska hantera det... om någon människa kan hjälpa mig så snälla hjälp, nu BER JAG OM HJÄLP!
Imorgon ska jag ringa min farmor, för att prata om mina känslor, för hon är den person i hela världen som jag litar allra mest på, sen tar jag det materiella snacket med pappa, för han är den enda som kan lösa det... och det rör ju faktiskt honom lite också då han egentligen ör lite inblandad...
Sen, tack S, för att du alltid pushar mig, du får mig att tänka klart i dom svåraste situationerna.
Please do something before it's to late...
Det har börjat gå upp för mig nu att när ni inte har något viktigare för er så funkar jag, när det är något ni behöver som jag kan tillföra.
Jag pallar fan inte att vara någon som bara är jobbig och inte har något att komma med, vad är man för vän om man inte kan offra sig EN ENDASTE GÅNG och göra något som man kanske inte är sådära jättesugen på att göra. Jag gör det hela tiden, jag försöker vara alla till lags så gott jag kan.
Kostar det så jävla mycket att försöka iallafall.
Snacka om svek, tror att våran vänskap är på vippen att dö ut, för jag gillar inte det du har blivit.
Here I go again on my own...
Det är så det känns iallafall, har fått förklaringen till varför alla bara skitit högaktningsfullt i mig de senaste dagarna, men jag tycker inte att deras ursäkter duger. Jag vill inte vara någon som man bara pratar med i mån av tid. För det är så ni behandlar mig, ser ni inte det?
Jag sitter och väntar hela dagarna, ibland helt i onödan, ibland för att umgås 30 minuter och ibland för att någon ska komma hit och äta och sedan göra något annat... men jag tar det, jag bara är och finner mig i det. För det är den lilla tiden av o-ensamhet som behövs, men öndå känner jag mig övergiven...
Jag orkar snart inte mera.
Snart går jag sönder.
The drama-queen ?
Jag sitter ensam, jag är färdig, jag har tråkigt.
Får än en gång veta att han är med dom, med min bästa vän och hennes pojkvän, jag får inga sms, när jag ringer henne så är hon kort, vill bara lägga på.
Ni behöver inte umgås med mig, ni behöver inte låtsas att ni bryr er om mig eller att ni vill ha mig, jag vet när jag inte är välkommen.
Jag funderar på att bara skita i allt nu, bara låta er gå, kapa kontakten med dom. Det är det enda sättet för mig att inte bli helt sårad, men jag är rädd för att i slutet stå helt ensam.
Det känns som att jag tvingar mig på. Jag vill inte vara en död-vikt som bara är där.
A pollite woman don't speak whitout premission.
Varken när det gäller kärlek eller vänner...
Jag har alltid varit den som ringt och frågat om någon vill hitta på något, men inte tjatat. Jag vill inte störa någon, vill man inte ha med mig så får man väl finna sig i det...
Mina pojkvänner (har haft endel) har alltid valt annat framför mig, det har alltid vart bilar eller kompisar eller grabb-heger eller resor... det är bara en som behandlat mig som en gudinna, så som jag vill bli behandlad, jag vill sättas högst upp på en pedisdal och sitta där med näsan i vädret. JAG ÄR SÅN OKEY!
Min första "riktiga pojkvän" som jag var tillsammans med typ två år, han hade alltid massor att göra med sina bilar, och sina kompisar, jag satt och väntade på honom hela dagarna och tappade helt fästet om mina egna vänner, eftersom att jag bara väntade på honom, ibland förgäves och blev sittande ensam hela dagarna. Kanske ska nämna att han heller inte ville träffa mina vänner.
Min senaste, han hade också massor i görningen, det var party-helger som jag inte var välkommen på, det var bara "grabbarna" som skulle vara där... ja och deras flickvänner fick man veta i efterhand.
Han den enda då? Han som plaserade mig högst upp, han tog med mig överallt, han träffade mina vänner jag träffade hans, gjorde allt tillsammans... han dyrkade mig... vi var tillsammans i tre veckor... jag gjorde misstaget att raka av mig håret, då kunde han inte visa upp mig mera...
Över till vad som får mig att skriva dethär, jag känner mig bortglömd, jag känner mig åsidosatt... det känns som att jag är allas andrahandsval.
Min nya älskling(låter som att det är en förbrukningsvara men det är nog jag som är det) ska göra något med sin pappa, helt förståeligt, en som ska vara en av mina bästa vänner säger att jag ska höra av mig om jag vill hitta på något, jag skickar flera sms och får inget svar, jag ringer och hon säöger att hon är barnvakt och inte har tid att prata plus att heennes pojkvän är där.
Får sedan ett sms av pojkvännen där det står att han är med dom.
Besvikelse?
Alltså, det är ju inte som att han var hos någon människa som jag inte skulle kunna tänka mig att umgås med?
Det är dessutom gångavstånd från mig till dom...
Alltså ingen som behövde hämta mig, eller buss som var tvungen att passas...
Som sagt, jag är någon som kan sättas åt sidan och sedan plockas fram när det passar...
Jag är uppfostrad så, att stå bredvid och hålla käften, inte prata förrän jag blir tilltalad. Det kanske är därför som jag behöver skriva, skrivandet håller mig vid liv.
En väluppfostrad kvinna tiger.
I was gone for to long...
Jag har varit så instängd i migsjälv att jag helt gett upp denn vanliga världen, jag har förkastat räkningar och hyran. Jag är så instängd att jag inte går ut. Jag har fått en symaskin, den är min bästa vän.
Min sötnos är numera uppgraderad till älskling... jag vet inte hur det gick till om jag ska vara allvarlig.
Men det har tagit en hel del på energin att smälta hela handlingen...
Jag vill ha pengar så att jag kan köpa dukar, jag ska måla en tavla till mitt ex, som ett avslut eller något...
Give me myself back!
Låten "dom som försvann" med kent är en av många favoritlåtar jag har, musik betyder mycket för mig... jag är en väldigt känslosam och kreativ person, men under året med mitt ex är det sidor hos mig som dött ut och jag blev en praktiker, precis som honom.
Så påverkad man kan bli av en annan människa...
Just nu vill jag bara ha tillbaka den jag var, den jag är. För om jag är någon annan, vem ska då vara jag?
Just idag, när jag hörde den speciella låten... det känns som om jag börjar komma tillbaka. Jag vill måla tavlor och skriva, att skriva har vart min terapi sen jag vet inte hur liten jag var... men jag älskar det.
Jag älskar att lyssna på hög musik och bara vara... JAG är påväg tillbaka!
