Here I go again on my own...
Än en gång, lämnad ensam, bortglömd...
Det är så det känns iallafall, har fått förklaringen till varför alla bara skitit högaktningsfullt i mig de senaste dagarna, men jag tycker inte att deras ursäkter duger. Jag vill inte vara någon som man bara pratar med i mån av tid. För det är så ni behandlar mig, ser ni inte det?
Jag sitter och väntar hela dagarna, ibland helt i onödan, ibland för att umgås 30 minuter och ibland för att någon ska komma hit och äta och sedan göra något annat... men jag tar det, jag bara är och finner mig i det. För det är den lilla tiden av o-ensamhet som behövs, men öndå känner jag mig övergiven...
Jag orkar snart inte mera.
Snart går jag sönder.
Det är så det känns iallafall, har fått förklaringen till varför alla bara skitit högaktningsfullt i mig de senaste dagarna, men jag tycker inte att deras ursäkter duger. Jag vill inte vara någon som man bara pratar med i mån av tid. För det är så ni behandlar mig, ser ni inte det?
Jag sitter och väntar hela dagarna, ibland helt i onödan, ibland för att umgås 30 minuter och ibland för att någon ska komma hit och äta och sedan göra något annat... men jag tar det, jag bara är och finner mig i det. För det är den lilla tiden av o-ensamhet som behövs, men öndå känner jag mig övergiven...
Jag orkar snart inte mera.
Snart går jag sönder.
Kommentarer
Trackback
