Stop doin' this to us!
Än en gång har det hänt, en vän har fått gå mörkret till mötes...
För ca. 1,5år sedan miste jag en nära vän, hon bestämde sig för att avsluta sitt jordeliv och möta änglarna. Tidigare i veckan får jag veta att en annan gammal vän gjort det samma, en olycka i arbetet. Det är tungt och drar upp så mycket sorg. Varför drabbar det oss? Varför drabbar det personer från vår gamla klass? Tre stycken inom loppet av inte ens två år... det är så tragiskt?
Varför gör döden dethär mot oss, vad har vi gjort honom?
Jag läste en väns blogg nyss och mina sorge taggar vänds utot och jag känner hur dom börjar penentrera huden, sakta,sakta väger dom utåt dom skrapar mot ytan i väntan på att växa fram, men mitt hårda skalbagge-skal vill hålla dom kvar på insidan, vill inte få dom att synas.
Stay strong and don't get down...
Ska döden fortsätta skörda människor jag vuksit upp med, kommer han fortsätta ta en varje år?
Jag är rädd för att det kan ha något sorts mönster, jag kan inte låta bli att tänka så.
Tänka vem som står näst på tur... det kan ju lika gärna vara jag.
Snälla, ta mig, ta mig flera gånger, så att dom andra får en chans, så att dom får ha sitt liv, det har gått bättre för dom.
So close, but still to far...
Varför kan jag aldrig bli vald först. Jag vill ju vara först... Kan du inte se knivarna som skär genom min hud, genom kött och ben och kapar mig på mitten. Det som finns kvar... sidan som skriker och sidan som är tyst, Sidan som skriker vill visa skadan, vill lägga sig ner och dö, vill visa blodet som sprutar ut ur ådrorna, den tysta sidan vill ställa sig upp igen, den vill hånskratta och gå sin väg.
Jag vill inte visa hur mycket besvikelsen skadar mig, hur ont allt gör på mig, i mig... att varje gång jag blir besviken, måste jag börja om från början... Det gör ont...
