So close, but still to far...
Jag känner till tomheten, ensamheten... ingen förstår... tror jag.
Varför kan jag aldrig bli vald först. Jag vill ju vara först... Kan du inte se knivarna som skär genom min hud, genom kött och ben och kapar mig på mitten. Det som finns kvar... sidan som skriker och sidan som är tyst, Sidan som skriker vill visa skadan, vill lägga sig ner och dö, vill visa blodet som sprutar ut ur ådrorna, den tysta sidan vill ställa sig upp igen, den vill hånskratta och gå sin väg.
Jag vill inte visa hur mycket besvikelsen skadar mig, hur ont allt gör på mig, i mig... att varje gång jag blir besviken, måste jag börja om från början... Det gör ont...
Varför kan jag aldrig bli vald först. Jag vill ju vara först... Kan du inte se knivarna som skär genom min hud, genom kött och ben och kapar mig på mitten. Det som finns kvar... sidan som skriker och sidan som är tyst, Sidan som skriker vill visa skadan, vill lägga sig ner och dö, vill visa blodet som sprutar ut ur ådrorna, den tysta sidan vill ställa sig upp igen, den vill hånskratta och gå sin väg.
Jag vill inte visa hur mycket besvikelsen skadar mig, hur ont allt gör på mig, i mig... att varje gång jag blir besviken, måste jag börja om från början... Det gör ont...
Kommentarer
Trackback
