Bleeding.
Igår sa jag att jag ville rensa luften, men sa att det bara var för att en inte skulle bli sur, jag ljög, det finns så mycket jag vill säga, men jag vill inte dra upp massa saker. När jag är full går det bra, då kommer det ut så mycket, men jag tror inte att du kommer ihåg det.
Jag vill fråga varför du gör så... men jag vågar inte. Jag är för feg, för rädd för vad du ska svara... rädd för att du ska tycka att jag drar upp för mycket...
Nu har jag dragit upp det, mitt hjärta har lindats in i flera varv utav taggtråd, men man ska väl kunna prata?
Jag ska ju inte behöva vara rädd.. eller?
Jag vet inte, jag får panik och kan inte andas, nu har jag gjort fel igen...
Just stop
Jag pallar inte med dethär nåmera, jag vill sluta andas...
Jag orkar inte med all skiten, varför gör du såhär emot mig? Det enda jag vill är att du ska älska mig, att du ska ge fan i henne. Varför måste du gång på gång göra såhär. Det svider i mig. Mitt hjärta gråter blod.
Räcker det inte med vad som hände igår? Måste det upprepas idag? Ska jag behöva gå runt med ett öppet sår? Jag har en dödslängtan, att bara lägga mig ner och sluta andas, få omsvepas av en evighet.
"Lät du henne komma närmre? Var hon vackrare än mig? Det fins dagar som jag tänker mer på henne än på dig. Denhär platsen är nån annans och jag måste hitta ut. Hur ska man älska nån, som har älskat nån förut?"
- Melissa Horn.
Lonleyness...still...hurts...
Jag vet att jag inte är helt ensam, jag vet att jag har vänner, jag har en familj som älskar mig. Men jag klarar inte av att vara ensam, det känns som att jag befinner mig i missär så fort jag är ensam. Jag blir vilsen när jag inte jobbar, blir som en fånge i mitt eget hem.
Vill lägga mig ner och dö, inte tänka på nånting. I ensamheten snurrar alla tankarna till ett tankemoln. Jag har en enorm dödslängtan som kryper sig närmare... Men jag är för feg, för rädd för det fysiska smärtan, fysisk smärta är min största skräck, den går inte att blockera och jag kan inte hantera det.
Psykisk smärta går hand i hand med mig, Kramar min hand när vi vandrar längst livet. Ibland outhärdlig, ibland som en lätt smekning längst ryggen. Men jag lever med den, jag har vant mig vid hans närvaro.
Just nu; Emotionellt kaos.
I'm tryin' so hard, but I still don't get it...
Jag försöker vara överallt, jag försöker använda alla dygnets 24timmar till värdefullt, men det funkar inte, snart går jag sönder...
Jag kan inte sova på nätterna, stressar upp mig över det ena och det andra... går någonting fel bryter jag ihop, försöker att kombinera jobbet, vännerna, träning, pojkvännen, hålla ordning hemma, hinna med min förbannade vanliga, stora blogg som måste uppdateras med jämna mellanrum. Försöker få ut så mycket som möjligt ur en kropp som snart kollapsar av eländet.
Igår såg jag fram emot att få komma hem från jobbet och bara gosa in mig i älsklings varma kramar, men nej, han hade annat för sig, i två veckors tid har han haft bättre saker för sig än att vara med mig. SÄG FÖR I HELVETTE INTE att jag är det bästa som finns om du inte menar det...
Denna motgång, i samband med att jag inte får några pengar förän om fleraveckor fick mig att bryta ihop totalt.
Grät på bussen hem, kommer hem och fortsätter gråta, tills jag snörvlande lyckas somna i en pöl av mina egna tårar, Fattar han inte hur ledsen jag är? Jag grät konstant från kvart över nio till två-tre tiden på natten när jag äntligen lyckades somna.
Fick ett sms av honom där det stod att han förstod hur jag kände mig, och att han betett sig dåligt. HALLÅ? Det enda jag ville var att han skulle avlägga en timme av sin dyrbara tid till att komma och kanske ge mig en kram, eller se en film eller bara vara, jag vill ju bara vara nära...
Jag är så rädd för ensamheten, jag har aldrig varit ensam, jag har blivit vald sist, men aldrig inte blivit vald alls.
Men hos honom vill jag vara först. Jag vill blotta jaget, Öppna mitt sargade hjärta och skrika "HÄR TITTA VAD DU HAR GJORT"
Men jag gör det inte, så många har slitet det hjärtat i bitar tidigare, mosat det och smulat ner det i små,små glittriga smulor, vissa så små att dom blåst iväg med vinden.
Jag är rädd att han inte ska kunna hantera mig, att jag ska skrämma honom med det som är det riktiga Jaget. Det som finns inuti hålls fast, bakom lås och bomm, Ett gammalt fallfärdigt ruckel med lite ny målarfärg och nymålad dörr. Men insidan är fortfarande rutten, förmultnad, bränd och illa tilltygad.
Snälla säg till mig vad jag gör för fel...
