I'm a strange lady...
Jag skriver brev i sanden, som ingen hinner läsa...
Jag läste nyss igenom mina blogg-inlägg... jag skriver nästan bara när jag är ledsen över min pojkvän, och det får ju honom att se ut som en skit... jag är inte svartsjuk av mig... men hon, hans ex... jag kan bara inte, jag är livrädd att förlora honom, han betyder så mycket, han är så mycket kärlek för mig, hur fan ska jag förklara det, det går inte med ord... tidigare har jag nog vart kär i själva föreställningen av kärlek... om att leva lycklig i alla sina dagar, men det går inte med någon som man inte älskar, man bara intalar sigsjälv att det är kärlek, fast det inte är det... Nu är det kärlek, på riktigt... jag har försökt känna... men det är första gången jag känner mig såhär rädd och svartsjuk och det känns som att jag vill gömma mig i ett skal, men ändå som att jag vill att han ska veta precis ALLT. Jag vill veta allt om honom... precis allt...
Jag vill att han ska lita på mig, jag vill lita på honom, och jag försöker verkligen. Men jag har svårt för att lita på människor, väldigt svårt. Hoppas bara att jag lär mig att det inte är farligt. Han säger ju att han inte vill förlora mig heller... då skulle han väl inte göra något som han ångrar?
Nu tjatar jag ju om honom igen, men det är för att han är allt... nästan...
Jag läste nyss igenom mina blogg-inlägg... jag skriver nästan bara när jag är ledsen över min pojkvän, och det får ju honom att se ut som en skit... jag är inte svartsjuk av mig... men hon, hans ex... jag kan bara inte, jag är livrädd att förlora honom, han betyder så mycket, han är så mycket kärlek för mig, hur fan ska jag förklara det, det går inte med ord... tidigare har jag nog vart kär i själva föreställningen av kärlek... om att leva lycklig i alla sina dagar, men det går inte med någon som man inte älskar, man bara intalar sigsjälv att det är kärlek, fast det inte är det... Nu är det kärlek, på riktigt... jag har försökt känna... men det är första gången jag känner mig såhär rädd och svartsjuk och det känns som att jag vill gömma mig i ett skal, men ändå som att jag vill att han ska veta precis ALLT. Jag vill veta allt om honom... precis allt...
Jag vill att han ska lita på mig, jag vill lita på honom, och jag försöker verkligen. Men jag har svårt för att lita på människor, väldigt svårt. Hoppas bara att jag lär mig att det inte är farligt. Han säger ju att han inte vill förlora mig heller... då skulle han väl inte göra något som han ångrar?
Nu tjatar jag ju om honom igen, men det är för att han är allt... nästan...
Kommentarer
Trackback
